Måste man älska släkten?

Fråga: Jag hade en bra barndom. Mina morföräldrar hade ett sommarhus där hela min familj umgicks på somrarna. När jag var 22 år flyttade jag hemifrån och stortrivdes i min första lägenhet. Men kontakten med mina föräldrar blev snabbt sämre. De kom sällan på besök och hade bråttom hem. Med åren började jag få kritik, för mitt utseende, min hårfärg och hur jag var som person jämfört med när jag bodde hemma. Det känns som om jag inte duger och att de inte kan acceptera den jag är i dag. Det blir även diskussioner om varje inköp jag gör, som om de vill hindra mig från att göra felaktiga val. Mönstret går igen hos vissa släktingar.

Jag är 46 år men har inte skaffat familj, mitt frihetsbehov är för stort, jag vill inte pressas in i ett familjemönster. Men jag mår oerhört dåligt varje gång jag ska träffa min släkt. Måste jag flytta till andra sidan jordklotet för att slippa släktträffar?

Oönskad

Svar: Man kan inte förändra andra om man inte ändrar på sig själv. Det har gått många år sedan du flyttade hemifrån och ville påbörja en ny epok i ditt liv. Men under årens lopp har föräldrar och släkt troligen tjatat sig fram till hur de tycker att du ska vara. Och du har förmodligen oftast gett efter, för att du inte orkat med tjatet, eller inte velat såra, eller för att du hoppats att det skulle bli bättre.

Du beskriver hur bra det var under dina uppväxtår och förmodligen tyckte dina föräldrar detsamma. De kanske har svårt att släppa den tiden och önskar att det var så igen och försöker om och om igen att återfå känslan av hur bra det kan vara. Ni kämpar alla, fast åt olika håll.

Ofta är det så att man försöker att prata och prata och förklara hur man vill ha en förändring. Men om man inte samtidigt agerar i den riktningen så blir det ingen förändring.

Mitt råd till dig är att fundera över följande: Hur vill du att kontakten med föräldrar och släkt ska vara? Vad tycker du är bra? Vad kan du helt avstå från?
Börja sedan agera utifrån det du har bestämt dig för. Tacka vänligt men bestämt nej till det du inte vill, även om de tjatar och kommenterar. Håll ut. Gör samma sak om och om igen. Hamna inte i lägen där du försvarar varför, utan säg bara att du inte kan eller vill göra som de föreslår. Om du får höra att du inte gör rätt, svara bara att ”det kanske inte är rätt, men jag tar risken att det kan bli fel, jag är ju faktiskt vuxen”.

Kanske är det inte så att din omgivning försöker styra dig av elakhet, utan de vill bara inte inse att du är vuxen och inte längre beroende av dem och deras åsikter. Och du är vuxen, så försök också att agera som en vuxen. Det tar tid att förändra vanor, men det går. Det gäller bara att vara envis och konsekvent.

Kerstin

0