Jag vill inte bli svartsjuk
Fråga:
Jag har precis träffat en kille. Vi bor 25 mil från varandra och har träffats två gånger, men flera dagar i sträck. I början var jag inte så intresserad, men nu är jag galet kär. Har tidigare blivit sviken och är rädd att bli sårad igen. Jag är blyg och säger inte mycket medan han gärna pratar mycket och länge. Det känns som att jag inte kan ge honom den respons han vill ha. Nu är jag rädd att han ska tycka att jag inte har det han söker hos en tjej. Han säger ofta att tycker om mig och vill vara med mig, men jag är ändå osäker på om han verkligen menar det. Jag har ett himla kontrollbehov och är gräsligt svartsjuk, men avståndet gör att jag inte kan ha riktig koll.
Nu vill jag veta vad jag ska göra för att inte bli svartsjuk, innan det bryter ut och han får ser hur jag är. I början var det han som ville träffa mig, ringde konstant och skickade sms. Nu är det helt tvärtom. Jag vet inte om det bara är som jag känner, eller om det verkligen är så? Han säger att han är kär i mig. Kan du ge mig lite goda råd?
Viktoria
Svar:
I början av ett förhållande är man nästan alltid osäker, vilket inte är så konstigt. Vad är det egentligen man känner? Kommer det att hålla? Kommer man att bli lurad? Är partnern verkligen intresserad? Hur ska jag göra för att behålla honom/henne? Är det här verkligen sant? De flesta av dessa tankar har säkert farit genom ditt huvud. Men det jobbiga blir när tvivlet slår rot, när man börjar tro att man inte räcker till.
Rädslan att bli ratad finns hos de flesta. Därför är det inte konstigt att man känner sig osäker och svartsjuk. Men tror du att någon blir kvar i ett förhållande för att den andra har koll? Och att han/hon genast glider ur förhållandet om man minskar sin kontroll? Troligen inte. Mitt råd är att du nu fokuserar på vad du själv vill och hur du hoppas att förhållandet ska utvecklas i stället för att fundera över hur du tror att han vill ha det.
Du är också rädd att du inte är den tjej han söker och inte kan ge den respons han vill ha. Samtidigt både visar och säger han att han vill vara med dig. Så vad ska du tro mest på: dina osäkerhetstankar eller vad som verkligen sker? Varför skulle han säga att han vill vara med dig om det inte är sant? Han har haft alla möjligheter att tacka nej till dig men gör det inte. Varför skulle han säga att han är kär i dig om så inte var fallet? Försök se det som verkligen händer, att du tycker mycket om honom och att han väljer att vara med dig.
Kerstin

Kommentarer
Frågebank
äktenskap
åldrande
ämnesomsättning
ångest
Artros
ätstörning
avslappning
bäckenbottenträning
beroende
beslutsångest
bukomfång
bulimi
bygga muskler
celluliter
dålig relation
dåligt samvete
dåligt självförtroende
depression
diabetes
drömmar
Dukan Diet
familj
familjeliv
fast rumpa
fibrer
fibromyalgi
föräldrar
förbränning
förhållande
förkylning
frukt
GI
graviditet
grönsaker
hälsporre
Höjdrädsla
hormoner
humörsvängningar
IBS
inkontinens
internet
jobb
klimakteriet
kokosfett
kolesterol
kommunikation
kondition
konditionsträning
kost
läkemedel
LCHF
lycka
magkatarr
magproblem
matfett
mättnadskänsla
matvanor
Menstruation
midjemått
migrän
ner i vikt
oro
otrohet
pensionär
platt mage
platt rumpa
porr
rädd att misslyckas
relationer
separation
sex
sexfantasier
sexlust
singel
självbild
självkänsla
självkritik
smal midja
smala lår
social fobi
sömn
sömnproblem
sömntabletter
Sötsug
stress
stukad fot
styrketräning
svamp
svårt att gå ner i vikt
svartsjuka
svettningar
tinnitus
träning
tröstäta
trötthet
underlivet
utbrändhet
vänskap
vardagsmotion
värk
vestibulit
viktminskningspreparat
viktnedgång

-
Eva Gullstrand
Toppform med ViktVäktarna
det var idag... var inte så entusiastisk då jag känner ...
-
Malou Ekdahl
Färre kalorier - smalare midja
Har börjat gilla grönt. Känns så somrigt :)
-
Johanna Berntsson
Rätt mat - rätt vikt
Nu är det långhelg, o jag mår bra, så det kan nog inte ...
-
Christina Rangstedt
Mot New York Marathon!
Precis klivit upp efter att tillbringat dagen i sängen....
-
Sanna Nielsen
Mitt liv, min blogg
Nu går jag in i studion i några dagar... Som jag har längtat efte...
-
Yvonne Ryding
Yvonne Ryding
Tidig uppstigning imorse, 05.30 för att vara på Radion kl 06.50. ...
-
Tanja Djelevic
Hälsa i Hollywood
Man är ju en sån' där som letar efter utmaningar!! Jag är ärligt ...
-
Karin Nordlander
Lycklig på riktigt
Äntligen, äntligen är det riktig vår. Jag njuter! Kram!
-
Marie Tegnér
Viktcoachen
Hej Marie, jag läste i MåBra Nr 5 om en pyramiddiet som är bra, ...
-
Katarina Woxnerud
Personliga tränaren
Just nu sitter jag på Mallorca, vid Palma Nova. Jag är här på sem...
-
Gunilla Sahlin
Sockerfällan
Många testar att klippa kolhydraterna i hopp om att förbättra sin...
-
Kristina Rosenberg
Mot Stockholm Marathon
Jag träffade Petra Franzén från TSM på väg hem från jobbet idag. ...
Tävla och vinn
Vinn lyxigt solskydd från Vichy!
Vi lottar ut 10 kit med Vichy Capital Soleil solcrème till ansiktet, solstift till...
Läs mer














Jag har precis varit med om detta och jag blev dumpad. Vi bor 8 mil ifrån varandra och hade träffats mycket i två månader, hörst via telefon/sms varje dag(i normal mängd) och det kändes nästan för bra för att vara sant. Vilket det också visade sig vara… Jag är inte svartsjuk av mig men i början så känns det som sagt alltid lite osäkert men han sa att han tyckte om mig och absolut ville fortsätta träffa mig. Sen gick han på en fest och jag fick en underlig känsla i magen… Vi hördes dagen efter och det var som vanligt. Nästa dag svarade han inte på sms. Dagen efter det tryckte han bort mig när jag ringde…och jag bröt ihop…sov inte många timmar den natten… Den tredje dagen fick jag ett sms…där han berättade att han träffat en annan på festen och inte kunde träffa mig igen. Det kändes som ett slag i magen… Nu är jag helt knäckt och gråter mest. Över att han var så feg och inte ens kunde ringa och berätta det(det var inte så jag kände honom, som en fegis), över att jag tydligen inte är värd ett schyst avslut, över att jag förlorade en man som jag kände så starkt för och som var så bra för mig, över att jag nu känner mig så förtvivlat ensam. Samtidigt så har jag bara den fina bilden av honom vilket gör det svårare att släppa taget. Tro det hade varit lättare om jag bara hört honom säga det. Det gör förbannat ont, även om jag vet att det så småningom blir bättre så har jag beslutat mig för att ta proffshjälp. Jag känner att jag inte orkar med något sånt här igen och jag känner också att jag blir mer kall och hård för varje gång…och sån vill jag inte vara. Jag har stora förhoppningar om att jag ska få ordning på mitt liv och förhoppningvis nån gång träffa en man som verkligen tycker om mig och som jag kan känna förtroende för. Jag längtar så efter kärlek, men är just nu livrädd för att våga mig på något nytt igen.
/M