”Är det för sent att läka barndomssåren?”

Fråga:
Jag har aldrig blivit bekräftad av min mamma. Hon har alltid gjort skillnad på mig och mina två syskon. Mamma och jag har ofta bråkat och nu har hon gått in i dimman och fått demens. Det går inte alls att kommunicera med henne längre. Min fråga är: Kan jag läka mig själv efter allt detta? Är det för sent att ta itu med mitt behov av bekräftelse?

Ulla

Svar:
Alla människor har behov av bekräftelse på olika sätt. Man mår bra av att vara sedd. Jag menar inte en bekräftelse där man hela tiden får beröm för att man är duktig, utan bara att någon ser att man finns. En del människor får detta behov tillfredställt i mängder redan från barndomen, andra får det inte. Men vi har behov av det hela livet.

Jag tror också att vi alla har med oss både besvikelser och glädje från vårt liv och i den ryggsäck vi bär med oss. Ibland är vi där och tittar mest på det vi är besvikna över och sörjer det vi inte fick. Och kanske fastnar i det tänkandet.

Jag tror att man måste lära sig att förlika sig med den situation som har varit och låta de såren få läka. Man kan inte göra om det förflutna. Man kan inte få tillbaka det som var, och det är helt okej att vara ledsen för det som fattas. Däremot kan man fundera på vilka behov man har i dag och man kan göra så att livet i dag och i framtiden blir så som man vill. Hur ska man hantera sin tillvaro för att fortsättningen kan bli bra?

När man är liten och växer upp kan man ju inte påverka hur det ska vara, men som vuxen har man större möjligheter. Så börja med att tänka igenom vad det är du saknar. Fundera sedan vidare hur det påverkar dig i dag. Är det så att du drar dig undan och grubblar? Eller gör tankarna att du inte vågar ta tag i saker?

Om du tänker tillbaka, fanns det också bra upplevelser, kanske med din mamma, men också med andra människor i din barndom?

Gå sedan vidare och fundera över hur du önskar att ditt liv skulle kunna vara framöver. Vad vill du? Vad vill du inte? Vad tycker du om? Och vad tycker du inte om? Försök fokusera på det du kan påverka, och inte på det som är omöjligt att påverka.

Om det känns som det blir för mycket att själv ta tag i rekommenderar jag dig att söka en psykoterapeut som lär dig att hitta sätt att tänka och agera som gör att du kommer vidare.

Kerstin Hellström

0